Möt våren på Österlen
Böljande fält, vidsträckta stränder, sol, vind och vatten. Det finns många skäl till att möta våren på Österlen. Sedan har vi förstås golfen. Här finns ett varierat utbud – med något för alla smaker.
VÅREN KOMMER TIDIGT till Österlen. Från Kivik till Sandhammaren glittrar havet mot ljusa stränder, äppelträden knoppar i hagarna och ljungen på hedarna börjar skifta färg.
För golfaren är det startskottet för en ny säsong, och få platser bjuder på en lika rik palett av upplevelser som just här.
Var Österlen börjar och slutar är ett evigt diskussionsämne. Enligt kartan går gränsen vid de gamla häraderna Ingelstad, Järrestad och Albo, men för golfare gör det ingen skillnad. Åhus hör dit ändå. Ljuset, vinden och sanden känner inga gränser.
Längs vägarna mellan äppellundar och korsvirkeshus syns de första bilarna med bagar i bakluckan – på väg mot det sydöstra hörnet av landet där säsongen ofta börjar tidigt.
Få har lika bra koll på golfen på Österlen som banarkitekten Tommy Nordström. I decennier har han ritat, format och utvecklat banor mellan hav, ljunghedar och äppellundar, från Åhus och Lilla Vik till Djupadal och Tomelilla.
– Det som är unikt med Österlen är ljuset, det havsnära läget, det vackert böljande landskapet och fruktodlingarna. Till det kommer de små kustsamhällena – Vitemölla, Kivik, Vik, Baskemölla, Brantevik och Skillinge – och byarna inåt land, samt städerna Simrishamn och Tomelilla, säger han.
NÄR VI KLIVER ut på första tee på Åhus Östra, den äldre av Kristianstads Golfklubbs två banor, är det svårt att föreställa sig att banan en gång låg på ett militärt skjutfält.
Ändå började allt just där, 1924, med överstar och friherrar som puttade på sandgreener medan artilleriet mullrade i bakgrunden. Kriget tvingade klubben att flytta, och 1940 byggdes en ny bana bland tallarna väster om Åhus.
Bild: Här möts Åhus Östras 7:e och 13:e hål på den karakteristiska dubbelgreenen.
Man känner fortfarande spåren av det. Tallarna skuggar fairways i raka led, och under gräset ligger ett djupt lager av sand (upp till tolv meter på sina håll) som ger banan sin fasta karaktär och gör att marken alltid känns torr och spelbar oavsett årstid.
Sju av de ursprungliga hålen från 1940-talet finns kvar, men mycket annat har formats om genom åren. På 1960-talet kom den brittiske arkitekten Douglas Brasier in i bilden och ritade de nio nya hålen som gjorde Åhus komplett; en utbyggnad som gav banan sin distinkta karaktär.
När golfboomen svepte in över Sverige på 1990-talet togs nästa steg. Tommy Nordström, som själv var medlem i klubben, förfinade layouten med nya greenområden och smartare bunkerbesättning. Det var också då banans karaktär som strategibana började ta form, där den som planerar sitt spel belönas mer än den som bara slår långt.
Och när banan slutligen fick sin befintliga form 2016 var det två tidigare tourspelare, Pierre Fulke och Adam Mednickson, som tog över stafettpinnen. De återställde fairways till hedkaraktär, torvade om bunkrarna och gav greenerna moderna former med subtila lutningar. Resultatet blev en bana med internationell känsla: snabb, fast och vackert inpassad i det skånska ljuset. Åhus Östra känns i dag som summan av nästan ett sekel av tankar om golfarkitektur: brittisk grund, svensk precision och en naturlighet som bara sandjord kan ge.
När man står på 14:e tee, ett korthål över en spegelblank damm, förstår man varför både amatörerna och proffsen älskar Åhus. Hålet ser enkelt ut på scorekortet, men vinden är nyckfull mellan tallarna och greenen lutar precis tillräckligt för att ett perfekt slag ska kännas som en belöning.
Hål 14 är bara en del av en sekvens som många betraktar som en av de starkaste "fyrorna” i svensk golf. Hål 13, ett böljande par-fyra med diagonal fairway och green infälld i tallskogen, kräver både mod och precision. Missar man vänster rinner bollen långsamt ner mot en dold grop som sväljer fler bollar än man vill erkänna. Och 16:e är så vackert i kvällsljuset att många stannar upp bara för att se skuggorna vandra över fairway.
Och när rundan avslutas på 18:e, med klubbhuset som fond och flaggan vajande mot kvällshimlen, känns det som att banan är skapad för just det ljuset. Linjerna, färgerna, proportionerna… allt faller på plats.
Idag har vi mätt våra krafter med banan, i augusti är det proffsens tur. Då arrangeras nämligen klubben Dormy Open, landets största herrtävling på Hotelplanner Tour (tidigare Challenge Tour) och Åhus får besök av många internationella toppspelare.
– Det ska bli roligt att sätta upp banan för en tävling på den här nivån och se hur den står sig. Samtidigt som vi givetvis ser det som en fin möjlighet för våra medlemmar och andra gäster att få uppleva tourgolf på riktigt hög nivå, säger klubbens vd Carl-Henrik Dahlqvist.
Bild: Låt dig inte förföras av Lilla Viks vackra vyer – längs banan lurar flertalet tuffa utmaningar.
Bild: Fyll på med energi mellan ronderna på Gästis uteservering i Åhus – med utsikt över småbåtshamnen.
LÄNGS VÄGEN MOT Simrishamn ändrar landskapet karaktär. Tallarna tunnas ut, fälten öppnar sig och plötsligt ligger havet där igen: det stilla, blanka Östersjöhavet som glimmar i snett morgonljus. Doften av tång och äpplen blandas i luften. Här, vid byn Vik, började golfen på Österlen ta form långt innan ordet ”golfsemester” ens existerade.
Redan på 1940-talet slog man sina första slag på de betade strandängarna. Korna gick fritt och greenerna markerades med kalkade ringar. Det berättas att prins Eugen (konstnärsprinsen) spelade några av sina första rundor här under somrarna, och att man ibland fick vänta på att boskapen skulle flytta sig innan man kunde putta klart.
Med tiden växte ängarna till något mer än en improviserad lekplats. Mellan strandkanten och äppellundarna tog Lilla Vik form, en bana så vacker att man nästan glömmer bort hur knepig den kan vara. Den ursprunglig niohålaren ritades på 1940-talet av Rafael Sundblom och byggdes ut på 70-talet av Tommy Nordström. Det var han som gav banan sin rytm: de första hålen förtroendeingivande, de senare allt mer prövande med vinden som ständig med- eller motspelare.
De första hålen känns snälla, nästan avväpnande; som en promenad genom en äppellund. Men när man kommer fram till hål sex, med vatten framför green och havsbrisen i ansiktet, börjar utmaningarna på riktigt. Och på sjuan, det ikoniska korthålet på klippkanten där vänstersidan rasar ner mot sand och strand,
Bild: Tomelilla har sitt eget Amen Corner – hål 3, 4 och 5 – en trio där många rundor gått åt skogen, eller rättare sagt, i vattnet.
är det inte längden som avgör utan nerverna. Greenen ligger öppen mot havet, vinden kan byta riktning på en sekund och många har stått här med klubban i handen och tvekat. Det är lika mycket ett konstverk som ett golfhål.
Åttan sveper fram genom en allé av fruktträd, nian vänder hem mot klubbhuset med havet i ryggen och den låga kvällssolen i ögonen. När äppelträden blommar kring fairway ser man nästan bollen färdas genom ett moln av vita kronblad. Det är Skåne när det är som mest ”österlent”: stilla, vackert och möjligen en smula vemodigt.
Lilla Vik är en charmig bekantskap med fairways som ringlar mellan stenmurar och hagar, mjuka men luriga greener, och alltid med en vind som kommer från ett nytt håll. Arkitekturen är lågmäld men genomtänkt; varje hål känns naturligt, som om det alltid legat där. Det är en bana som belönar fingertoppskänsla med järnen snarare än kraft i drivern.
EN KNAPP KILOMETER bort, på andra sidan väg 9, förändras allt. Djupadal är Lilla Viks raka motsats. Där den ena smeker spelaren med kustlugn tar den andra fram ett hårdare tonläge. Här uppe blåser det nästan alltid, och vinden gör spelet till en kamp mellan förnuft och mod.
Marken består av ren sandjord och på håll ser banan ut att ha legat här i evigheter: öppna vyer, böljande kullar, doften av solvarm ljung och ljudet av en boll som slår mot vinden.
Det här var en gång fruktodlingar, men Tommy Nordström såg något annat i sluttningen mot havet. Han ritade banan som ett svar på Lilla Viks milda charm: en bana med mer bett och karaktär. Hans ambition var att skapa en bana med känsla av brittiskt hedlandskap där vinden, ljuset och markens naturliga rörelser är själva arkitekturen. Fairways följer terrängen som den ligger, greenerna smälter in i kullarna och vatten används sparsamt – bara när landskapet kräver det.
Enligt Tommy Nordström är sanden själva grunden. Utan den, säger han, går det inte att skapa en bana som verkligen lever.
– Alla de banor som rankas högst i världen ligger på sandjord. Där får man de bästa grässorterna, rödsvingel och rödven, att trivas och utvecklas perfekt.
När han talar om sitt yrke återkommer han till samma idé: att bygga med landskapet, inte mot det.
– Mitt sätt att planera en golfbana bygger helt på de gamla mästarnas filosofier, med en blandning av strategisk och utmanande design. Linksbanor som Old Course, Muirfield och North Berwick, liksom hedlandsbanor som Sunningdale och Walton Heath, har varit mina inspirationskällor.
Bild: Lilla Vik sammanstrålar Östersjön och skapar en av Golfsveriges mest klassiska vyer.
Djupadal öppnade 2001, och redan från start stod det klart att det här var något annat. De första hålen är inbjudande och förlåtande, men snart växlar banan tempo. Fyran, en lång par fyra i motvind känns som ett uppvaknande, och på tian klättrar man långsamt upp mot horisonten med havet i ryggen och vinden i bröstet.
Det mest omtalade är 13:e hålet, ett kort par fyra med utslag från hög höjd. Till höger väntar en damm, till vänster sluttar marken brant ner mot ruffen. Greenen lockar som en frestelse, nära men inte alltid inom räckhåll. Vinden och höjdskillnaden lurar fler än de vill erkänna.
Djupadal är vacker men oförlåtande. Ruffarna är vildvuxna och greenerna fasta och hala, ytor som prövar både tålamod och fantasi. Nordström lade in små brittiska blinkningar: smala gångar mellan kullarna, torvade bunkrar och greenområden som nästan flyter ihop med fairway.
Djupadal är lätt att tycka om med ljuset, doften av gräs och tång, utsikten över havet. Här kan man stå på 13:e och se solen sjunka över Hanöbukten, eller på 17:e tee och känna vinden dra som en hand genom håret.
Det finns stunder när man står ensam på en upphöjd tee och känner sig liten inför landskapet; bara vinden, några måsar och en flagga som fladdrar i fjärran.
Det är då man förstår varför folk talar om Österlen som ett sinnestillstånd snarare än en plats. Man spelar lika mycket mot vinden som med den, lika mycket mot sig själv som mot banan.
INÅT LANDET, VID porten till Österlen, ligger Tomelilla Golfklubb. Där luktade det en gång sopor. På riktigt. Kommunens gamla soptipp låg här fram till slutet av 80-talet men i stället för att täcka över den med jord valde man att göra något djärvt: man byggde en golfbana.
Arkitekten, återigen Tommy Nordström, fick utmana sig själv på ett sätt som få andra. Marken behövde dräneras, kapslas in och formas om till ett helt nytt landskap. Resultatet blev en parkbana med höjdskillnader, vidsträckta vyer och en historia som bokstavligen doftar revansch.
I dag märks inget av det gamla förflutna. Vinden drar mellan björkar och dammar, glador seglar över dalgången och klubbhuset tronar på kullens topp som ett vakttorn över hela banan. Från verandan ser man nästan varje hål, vilket gör 10:e, ett par fem uppför backen, till en naturlig publikfavorit. Den som sänker sin putt på greenen där uppe får ofta applåder från kaffegästerna på terrassen.
Banan har sitt eget Amen Corner – hål 3, 4 och 5 – en trio där många rundor gått åt skogen, eller rättare sagt, i vattnet. Här har man både dammar och höjdskillnader som spelar på nerverna. Hål 4 var länge ökänd som ett av landets tuffaste par fem: out längs hela vänstersidan, vatten framför green och vinden rätt i ansiktet. Den nye banchefen Kristian Hägglund fick nog efter två egna dubbla out och tog helt sonika bort pinnarna. Det sägs att han blev hjälte över en natt.
Men det är inte bara Amen Corner som sätter tonen. Hål 11, ett långt par fyra som faller mjukt nedför sluttningen mot en green inramad av björkar och himmel, hör till banans mest fotograferade. Här syns spåren av Nordströms signum – en bana som känns skapad med landskapet snarare än mot det. Från tee ser man hela hålet utbrett som ett grönt veck i terrängen, där varje lutning och svacka har en tanke. Ett välriktat utslag kan rulla trettio meter extra, men minsta miss och bollen försvinner i någon av de små dalgångarna som en gång fylldes med sopor.
Det finns något symboliskt i det: en bana som vuxit fram ur avfall och blivit till något vackert, där naturen tagit tillbaka platsen men lämnat kvar.
Tomelilla är kanske inte dramatisk vid första anblicken, men den växer på en. Det är en bana som visar vad den är: charmig, teknisk, oförutsägbar och med en historia som gör varje rond till en liten seger över det förflutna.
HÄR SLUTAR VÅR utflykt till Österlen den här gången. Men vi kommer gärna tillbaka. Snart. För även om Österlen kanske är som bäst om våren, så kanske det också vore trivsamt att pricka in skördetiden och kombinera fler golfnedslag med besök på musteriet i Kivik eller promenader i nationalparken Stenshuvud.
Det finns alltid något nytt att upptäcka.