Golf i Dublin – sköna ronder där land möter hav

Gerry Ruddy är irländare.

Alltså älskar han att prata.

Han ser därmed inga problem med att lämna sin plats i receptionenför att entusiastiskt följa med genom den lilla byggnadens glasdörrar och lotsa oss vidare upp till banans första tee som dolts bakom en härligt skir vårgrönska.

Utmed vägen hinner han dela med sig tankar om allt mellan Dublins rusningstrafik och varför det enbart finns en teemarkering på golfbanan istället för två (vi återkommer till det). Dessutom förklarar han att Joe Carr, som vann massor av tunga amatörtitlar på 40-, 50- och 60-talet hade samma stora betydelse förutvecklingen av irländsk golf som Sven Tumba hade för svensk. I farten hinner han också avhandla hur han uppskattar linkskänslan på Falsterbo GK och att han någon gång i framtiden hoppas kunna spela Bro Hof.

Han är ett levande golflexikon som har pliriga ögon, skrattar ofta och framstår som den typ av person som får en besökare att känna sig både önskad och välkommen i samma stund som han öppnar munnen. Innan vi slår ut ger han några spretiga direktiv, pekar på en gorsebuske i fjärran för att ge oss något att sikta på innan han till sist säger:

– Pappa är tyvärr förkyld så han är inte här idag. Men om ni slår era drives över någrafairwaybunkrar där ute eller gör birdie på ett svårt hål så får ni lova att inte säga något om ni pratar med honom efteråt. För då slutar det bara med att han sätter igång att gräva någon ny bunker för att göra banan ännu svårare.

Egentligen menar han det som ett skämt.

Samtidigt som han talar av erfarenhet och vet att det mycket väl skulle kunna inträffa. The European Club, strax söder om Dublin är inte en golfbana som andra.

PAT RUDDY VAR golfjournalist och bevakade tävlingar, intervjuade stjärnor och beskrev golfens utveckling i Irland. Parallellt med skrivandet hade han intresserat sig för bandesign och Ruddy involverades i många olika projekt under 70- och 80-talet.

Han levde ett innehållsrikt, spännande och bekvämt liv, men det räckte inte.

Drömmen om en egen golfbana hade fått fäste.

Helst skulle det vara en links, eftersom den klassiska golfen var det som tilltalade honom mest och han ville ta sin design närmare ursprunget men med moderna förtecken.

För att finna det rätta markområdet flög han Irland runt med helikopter och efter att ha tittat på ett par olika alternativ hittade han vad han sökte i Brittas Bay, utmed öns östkust och några mil söder om huvudstaden Dublin.

Här fanns den lekfulla terrängen, den säregna strandvegetationen, de mäktiga dynerna och den avgörande sandjorden samtidigt som den enträgna vinden ständigt står redo att diktera dagens rond.

Banan stod klar i december 1992, men var den verkligen klar?

Inte alls. För även om de första slagen slogs den decemberdagen så har The European Club mer än någon annan golfbana i världen varit en levande organism och förändrats i takt med tiden. Pat Ruddy har varit konstant närvarande och letat nya tees i terrängen, grävt bunkrar, planterat buskar och hela tiden arbetat för att utveckla banan och hålla denrelevant – vilket idag är en utmaning för vissa av spelets gamla klassiska linksbanor i takt med att golfarna slår längre och längre.

Samtidigt som han har omfamnat många ingredienser från hur banor byggdes förr.

– Som du ser finns det slipers på alla bunkerkanter. Det är ursprunget. Om du tittar på Prestwick, som är den första banan The Open spelades på, så hade den slipers som de fått från järnvägsbyggen på bunkerkanterna. Det tyckte pappa om och bestämde att vi skulle ha det här. Att vi bara har en teemarkering istället för två är också kopplat till historiken. Förr peggade man ju upp inom två klubblängder från hålet när man slog ut på nästa hål. 

Pat Ruddy.

Så därför tänker vi att man kan ta med sig det tillvägagångssättet men använda det på en modern tee idag, säger Gerry Ruddy som arbetar tillsammans med sin far på The European.

IRLÄNDSKA SJÖN är på sitt allra vresigaste humör den här dagen. Vågorna slår ilsket frustande in över den vidsträckta stranden och skummet yr över vattenytan. Vinden river enträget i träd och gräsbeklädda klitter och om det kan vara utmanande att bemästra The Europeans layout en stilla dag så känns uppgiften närmast övermäktig under den här ronden.

Ändå är det en underbar upplevelse. Ruddys designpenna skickar ut oss på ett äventyr som bara växer och växer under ronden och som utspelar sig i den skönaste av miljöer. Att det är en modern links gör att många av de klassiska banornas svaga punkter har kunnat tvättas bort. Hindren ligger där de ska och ställer hela tiden frågor som är spännande att försöka besvara, några blinda slag eller kompromissplacerade greener existerar inte. Men för den del saknas inte egenheter. Den 12:e greenen är exempelvis 116 meter lång och sannolikt världens längsta. Istället för att det finns 18 hål i scorekortet så spelar du 20 på The European om du vill.

– När pappa hade lagt ut de 18 hålen hittade han två nya platser där han inte kunde motstå att placera två greener så därför blev det helt enkelt 20 hål, förklarar Gerry Ruddy.

Det är svårt att invända.

Möjligen kan man tycka att det är lite synd att han inte hittade fler ytor, för om alla banor var som The European hade vi inte haft något emot att en rond skulle innebära 23 hål eller 27.

DET ÄR OM SÅDANT man kan prata över de mahognyfärgade borden på The Old Store-house i centrala Dublin. Men bara periodvis, eftersom aftonens trubadur är peppad och högljudd när han levererar fullt rimliga ver- sioner av ”Whiskey in a jar” och ”The rocky road to Dublin”.

Här är stämningen varm och ölen kall.

Det är fredag eftermiddag i stadsdelen Temple Bar och tidpunkten där festen för de flesta börjar, medan den snart ser ut att vara på väg att sluta för andra som redan har hållit i gång längre. Somliga skulle kalla Temple Bar för en turistfälla, men allt beror givetvis på vad man lägger i begreppet. Sant är att priser på mat och dryck är högre än i andra delar av staden och att de människor som trängs på pubar och i barer företrädelsevis inte är inhemska. Men här finns en härlig atmosfär och underhållningsutbudet är präglat av typiskt irländsk musik och en och annan steppdansare, så sammantaget är upplevelsen ändå positiv.

The European Club.

Vi går ut i den friska luften och promenerar västerut längs Liffeyfloden. Vi passerar Dublins äldsta pub, The Brazen Head, med anor från 1198 (!) innan vi svänger av och tar en tur förbi Guinness Storehouse. Här får besökaren lära sig allt och lite till om den irländska nationaldrycken och varje rundtur avslutas med en pint uppe i lokalens skybar där utsikten över Dublin är magnifik, samtidigt som den också tydliggör att huvudstaden inte är överdrivet stor. Det är också en av Dublins tillgångar. Här går det i princip att ta sig fram till fots oavsett vart du ska och allt känns väldigt greppbart att utforska under en långhelg.

MORGONEN DÄRPÅ har vinden lagt sig. Havet är inte spegelblankt men har bara lätta krusningar och solen kastar ett vackert ljus över grönskande Lambay Island några kilometer ut i havet.

Det är med andra ord en aptitlig fond som målas upp bakom den första greenen på Corballis Golf Links ett par bil norr om Dublin och runt första tee är det trångt. Ett stort gäng med enhetliga pikétröjor har samlats för en lördagsrond tillsammans och gliringarna inför vad som bara är ett kort järnslag på par 3-hålet duggar tätt.

Här är klädseln lite enklare, bagarna inte lika uppdaterade och dialekten tydligt irländsk. Corballis är något så ovanligt som en kommunal linksbana och därmed väldigt överkomlig att spela. Greenfeen är bara 25 euro på vardagar och 35 på helger och eftersom upplevelsen bland sanddynerna är både intressant och rolig – om än emellanåt lite charmigt snurrig – tillsammans med fina spelytor så är detta en av de mer prisvärda golfupplevelser som går att hitta på ön.

För låt oss vara ärliga här.

Golf på Irland har blivit dyrt – och utvecklingen har galopperat det senaste decenniet. En svag kronkurs har stor effekt, liksom det faktum att amerikanerna på allvar har fått aptit på linksgolf i allmänhet och prestigebanorna i synnerhet. Gårdagens rond på The European gick på 250 euro och i princip samtliga banor på den irländska rankingens topp 10 ligger på liknande nivåer eller högre.

Det tycks ha skapat en ond spiral.

– Många amerikaner vill spela lite fler banor när de har rest så långt och när de då väljer i utbudet så plockar de bort banor som har lägre greenfee än, låt säga 100 euro, eftersom de inte tror att det är bra banor. Så det har fått till följd att många har höjt sina avgifter, trots att det kanske inte är motiverat att ligga på den nivån, säger David Reilly som är klubbchef på Laytown & Bettystown GC, några mil uppåt vägen.

Det finns många lyckade recept för en trivsam golftripp till Irland. Men för de flesta av oss handlar det mestadels om att trots allt botanisera i skicket under de absolut mest kända och starkaste banorna. Dit hör just Laytown & Bettystown.

Här har det spelats golf sedan 1909 och det handlar om en traditionell linksbana som har lagts ut på sandjorden där land möter hav. Hålen spelas utmed det kuperade dynlandskapet som skänker en härlig dynamik till ronden, i synnerhet när spelytorna är hårda och fasta. Att se bollen flyga är spännande, men här handlar det mesta om vad som sker när den landar eftersom kullar, svackor och avrinningsytor gör att den lever ett eget liv och sällan bestämmer sig för att vara kvar på de relativt små greenerna.

Så det finns mycket att uppskatta under en rond här.

Som utsikten på sjunde tee, där vi blir stående.

Havet har dragit sig tillbaka och blottar den till synes evighetslånga stranden och solen reflekterar sig snyggt i de små pölar som är kvar.

Vi har strax en krävande drive att slå, men eftersom det inte finns några spelare bakom oss kan det gott vänta ett litet tag till.

Det är stunder som dessa vi kommer att minnas i efterhand.

Inte om det står 30 eller 33 poäng i scorekortet.