Har du någonsin stått vid toppen av ”Väggen” i Hundfjället, ”Chocken” i Idre eller någon annan brant skidbacke och tänktatt det vore roligt att ha en driver i handen? En liten knuff skulle räcka för att ta bollen över kanten innan den sedan ger sig ut på en oändlig flygtur, ivrigt påhejad av det mäktiga bergets alla höjdmeter.

Sannolikt kommer det tyvärr aldrig att hända, eftersom de logistiska utmaningarna är för många och varningsklockorna att någon skulle kunna ha något att invända mot projektet ringer allt för högt.Därför går det ett pirr genom kroppen närgolfbilen stannar till vid 18:e tee på La Cala Europa Course, den här onsdagsförmiddagen. På teeskylten står det att avståndet från utslagsplatsen till mitten av green är 345 meter, men när ögonen går på upptäcktsfärd över det vidsträckta landskapet berättar de en helt annan historia.

För nedför bergssidan ringlar sig en orm av ljusgrönt fairwaygräs och kontrasterar vackert mot de mörkare kringytorna. Men inte bara det. Berget är brant, givetvis inte ”Väggen”-brant, men om gräset vore snötäckt skulle hålet bitvis klassas som en röd pist enligt den vedertagna alpinkategoriseringen. Det innebär i sin tur att bollen kommer attkunna flyga fritt länge och när den väl landat kommer den inte att sluta rulla förrän den ligger långt där nere i trakterna av greenen.I alla fall i teorin.

Men tyvärr spelas golf på gräs – och inte på papper.

Så vi får vackert drömma vidare om långa drives en annan dag, medan vi tar fram ytterligare en provisorisk boll ur bagfacket.

REGIONEN KALLAS för Andalucien, men trots att den både är stor och har mycket att erbjuda brukar turisterna nöja sig med att utforska den del som har fått artistnamnet Costa del Sol eller helt enkelt Solkusten. I princip handlar det om en kuststräcka på 20 mil från Nerja i öster till Gibraltar i väster, där A7:an fungerar som pulsåder. Den breda motorvägen fraktar semesterfirare mellan orter som Torremolinos, Puerto Banus och Sotogrande med det glittrande Medelhavet och de veckade bergsmassiven som effektfulla kulisser.

Den här vackra oktoberdagen lever kustens anspråksfulla sol-epitet upp till sitt rykte, eftersom den värmer generöst från en klarblå himmel. På samma sätt som den gör ungefär 320 dagar om året, vilket förklarar den strida strömmen av jetplan på väg in för landning på flygplatsen i centralorten Malaga.

Costa del Sol kallas också för Costa del Golf och en blick på kartan över kuststräckan från Malaga ned till Gibraltar ger svaret på varför. Här finns mellan 70 och 90 golfbanor, beroende på hur generösa vi är i vår definition av området, och sett till koncentration är det därmed ett av världens mer golfbanetäta områden. Trots att landskapets topografi inte alltid är optimal för att lägga ut golfbanor på. Den bergiga terrängen gör att höjdskillnaderna ofta blir kraftiga och somliga banor är mer eller mindre omöjliga att spela utan golfbil.

Som La Cala, resorten i bergen strax utanför Mijas. Här finns 54 hål fördelade på tre banor, ett läckert hotell och ett härligt klubbhusområde att vila upp sig på mellan varven. Anläggningen sattes på den svenska golfatlasen i samband med att Svenska Golfförbundet hade ett omfattande samarbetsavtal med La Cala under 1990-talet vilket fortfarande betyder att namnet är bekant, även om avtalet avslutades för över två decennier sedan.

– Svenskarna har börjat hitta tillbaka till La Cala, tack vare att vi numera har bra sam- arbeten med de största researrangörerna i Sverige. Jag tror också att den kuperade terrängen här är ganska ovanlig för er svenskar och att många därför gillar våra banor, säger Edouard Des Fontaines som är marknadschef på La Cala.

Vilken av de tre banorna – Europa, Asia, America – man väljer att spela är en smaksak. Alla är designade av Cabell B. Robinson och påminner mycket om varandra.

– America är nog ansedd som flaggskeppet på anläggningen, tack vare de imponerande utslagsplatserna och några mäktiga par 5-hål. Asia är den mest tekniska medan Europa sannolikt är den tuffaste. Så även om det finns en del likheter har alla också sin unika framtoning, säger Des Fontaines.

Vi väljer Europa den här dagen och även om terrängen skapar en hel del okonventionella delar i layouten, så lockar höjdskillnaderna också fram många dramatiska slag och läckra vyer. Och så är det egentligen på många av Solkustens golfbanor.

Det är om sådant man kan tala över aftonens tapasbord, samtidigt som tallrikarna med skinkor, bröd och skaldjur byter händer nere vid marinan i Puerto Banus. Den lilla orten har blivit ett slags epicentrum för den svenska golfturismen och många sällskap hamnar förr eller senare just här. Folklivet är myllrande och temperaturen ljum. Trots att sommarsäsongen för länge sedan har passerat radar lyxyachterna upp sig på de eftertraktade båtplatserna intill och utgör på så sätt ett konstant samtalsämne under middagen.

Här är utbudet av nöjen stort och även om platsen innehåller några brittiska barer för mycket för att kallas spanskt genuin, så har den viss charm och fungerar tack vare variationen väl som utgångspunkt för golfsemestern. Inte långt härifrån finns klassiker som Los Naranjos, Las Brisas och Aloha som är välbekant mark för många svenskar.

– Jag tycker att det är ett härligt område att vara i med ett brett urval av fina golfbanor. Det finns förstås några som är ännu vassare om man reser västerut, som Valderrama, Sotogrande och gamla banan i San Roque men de kostar ju också en hel del pengar att spela. I mediumsegmentet rekommenderar jag exempelvis gärna Los Naranjos, Rio Real eller La Reserva som jag tycker är spelvärda, säger tidigare storspelaren Carin Hjalmarsson (före detta Koch) som tillbringar en del tid i området.

Trots det breda utbudet är greenfeenivåerna med svenska mått mätt relativt höga. Men inte alltid – eller överallt. Därför är ett generellt tips att lägga lite tid på att hitta rabatterade paket, tillfälliga erbjudanden eller att nyttja en researrangör med greenfee inbakad i priset. Att bara åka runt och spela banor till standardgreenfee är ingen toppenidé, sett ur ett ekonomiskt perspektiv.

ÅRET VAR 1997 OCH världens blickar riktades mot Costa del Sol, Valderrama och Severiano Ballesteros. För första gången sedan starten av Ryder Cup 1927 skulle den prestigefyllda matchen spelas utanför de brittiska öarna när

Europa hade hemmaplan. Valet var inte oväntat. Valderrama är en av de mest klassiska banorna i Europatourens historia och har blivit ett av flaggskeppen vid sidan av Wentworth – och lika givet var det att det var Ballesteros som skulle få äran att leda matchen.

Resten är ett vackert stycke golfhistoria.

Europa vann, atmosfären var elektrisk, två svenskar (Per-Ulrik Johansson och Jesper Parnevik) fanns i laget och dramatiken runt sluthålen var enorm. På så sätt blev matchen återigen en manifestation för golfen och Ryder Cup, men lika mycket för Spanien.

I höst kommer återigen Costa del Sol att vara i fokus genom en ny världshändelse. Damernas motsvarighet, Solheim Cup, kommer nämligen för första gången att spelas på spansk mark och det är Solkustens Finca Cortesin som har fått förtroendet. Det handlar om en relativt modern golfbana, byggd på enorma ytor och med kuperad terräng och den blir nu skådeplatsen för den här showen som Sverige har stått som värd för vid två tillfällen. Denna gång hoppas vi på minst fyra svenska representanter i Europas lag och sannolikt första gången som våra nya stjärnor Linn Grant och Maja Stark får en möjlighet att visa upp sig på den här scenen.

Matchen spelas i slutet av september och det beräknas vara täta publikled utmed banan, sett till hur många golfare som finns i området.

– Det bästa med att vara på plats på Solheim är att stämningen skiljer sig så mycket från en vanlig tävling. Här är det mycket mer liv och rörelse och publiken är heller inte lika tyst som på en slagspelstävling. Här gör matchdynamiken, där två lag möter varandra, att det blir en annan atmosfär som bara måste upplevas, säger Carin Hjalmarsson, som både har spelat i Europalaget och varit kapten.

Eget spel på morgonen – och kolla in världseliten på eftermiddagen.

Bättre blir det väl knappast?