Tobias Bergman: Flaskan som krossade den irländska drömmen
”Reglerna kan man enkelt slå upp i en app, eller så lär man sig dem med tiden. Fråga bara irländaren Harry Bradshaw.”
Luften var syrefattig, stämningen norrländska klubbhusets övervåning på gränsen till ödesmättad.
Intendenten – det hette så på den tiden – gick bistert runt bland borden och delade ut några häftade A4-papper till de nervösa deltagarna, berättade hur mycket tid som fanns till förfogande och bad oss att börja.
De knepiga frågorna tog oss med på en lika egendomlig som fascinerande promenad utmed golfbanan och bad oss ta ställning till vad som egentligen händer om vi hittar vår boll intill foten av en myrstack eller hur man beter sig om en skata råkar komma i vägen för din drive på det åttonde hålet. Efter en timme fick vi lägga pennorna åt sidan och sedan följde en nervös väntan.
Sedan kom beskedet.
För några av oss väntade spelprov nästa lördag, medan andra fick återvända till det hårdtuggade regelprovet för att skriva om ännu en gång men först om tre veckor.
Vägen ut på golfbanan var kort och gott ganska snårig, där i slutet av 1980-talet.
Jag tänker på detta när jag tittar på de fantastiska siffrorna från Svenska Golfförbundets årsrapport. Ungdomarna strömmar in till golfen och sporten tycks av någon anledning ha hittat djupt in i nervsystemet på skärmtidens gyllene generation. Aldrig har fler svenskar spelat golf än just nu – och det är en lika fascinerande som oväntad utveckling av ett spel som fortfarande kan beskrivas som relativt traditionellt.
Men när lammull och slagspel möter funktionskläder, scramble och bluetoothhögtalare uppstår också friktion. Har spelets tröskel har sänkts för mycket?
Ja, svarar stora delar av mitt lätt konservativa sociala medier-flöde.
Jag håller inte med.
Vi måste visserligen kollektivt bli bättre på att ta hand om vår gemensamma idrottsplats och vårda våra banor. Gör någon motsatsen har vi alla ett ansvar att sätta ner foten, säga ifrån, markera, utbilda. Men jag är uppriktigt glad över att se så många ungdomar skapa liv och energi på banor, övningsområden och klubbhus och bidra till att utmana gamla sanningar som inte längre är. Att det går att ta Grönt kort digitalt ifrågasätts, men jag föredrar det framför 80-talets skräckinjagande regelprov.
Reglerna kan man enkelt slå upp i en app, eller så lär man sig dem med tiden.
FRÅGA BARA IRLÄNDAREN Harry Bradshaw. Han kom till The Open Championship på engelska Royal St Georges 1949 som en av de stora favoriterna. Formen var god och han hade vunnit Irish Open samma år. Men den här gången var marginalerna inte på hans sida. Efter 72 hål delade han led ningen med skicklige sydafrikanen Bobby Locke och föll så småningom i särspel.
Men innan dess hade han råkat ut för en av tidernas mest bisarra regelincidenter.
Som kom att kosta honom segern.
På banans femte hål, ett besvärligt par 4, pushade han sin drive ut i ruffen och hur otroligt det än kan låta hamnade bollen i en ölflaska som gått sönder. Eftersom ingen domare fanns i närheten så bestämde sig Bradshaw för att helt enkelt spela bollen som den låg och drämde till så glaset spreds över hela grevskapet.
Bollen?
Den gick 20 meter och irländaren gjorde dubbelbogey på hålet.
Hade han istället hittat en domare så hade han fått reda på att han hade kunnat droppa sig fri och fortsätta spelet, men istället så kan det alltså ha varit ögonblicket som krossade drömmen – och samtidigt blev ett av de tydligaste bevisen på att allt verkligen kan hända inom golf.
Harry Bradshaw vann 18 titlar som proffs, men han fick aldrig någon majorseger.
Däremot lärde han sig en golfregel, även om han aldrig mer fick användning för den.
Tobias Bergman, marknadschef