Tobias Bergman: Starttidernas välsignelse – och förbannelse

Jag halvsover i soffan när det plingar till i mobilen.
Kamratens svåra uppdrag är löst, bekräftelsen har anlänt och vi kommer underbart nog att kunna spela golf tillsammans på hemmaklubben om sex dagar.

”Vi slår ut 16.38. Så vi kan väl ses där ute en timme innan. Då hinner vi med både kaffe och en hink. Jag fick boka in oss med två andra, men de är säkert trevliga.”

Glad och belåten över beskedet noterar jag klockslaget i kalendern och konstaterar att det känns härligt att få denna framförhållning, vilket underlättar i tider när dagarna till stora delar är uppdelade i Teamsinbjudningarnas kvartsintervall och vi till stor del har full koll på ungefär hur vår kommande vecka ska se ut. Utan tidbokningen hade golfen, i dagens samhälle, helt enkelt inte kunnat växa sig så stark som den har blivit då kraven på planering blir allt större – och lusten att lägga en boll i rännan (har du inte spelat golf innan millenieskiftet är det säkrast att bildgoogla) och hänga ute på klubben i väntan på att det är din tur blir allt mindre. För att inte tala om hur mycket möjligheten att boka sina ronder har underlättat på resor, såväl långa som korta, och inneburit att det tämligen enkelt går att förutse allt från om man kan klämma in 18 till efter lunchen till när aftonens restaurangbord ska bokas.

Det plingar till igen.

Det är den 13-åriga dottern som – till lika stora delar glädje och förvåning – sommarhänger på klubben tillsammans med några kompisar.

”Vi tänkte gå ut och spela efter att vi hade tränat, men det fanns inga tider förrän på onsdag. Vi drar och badar istället. Kan du hämta mig?”

Den nyvunna glädjen över den nyfunna egna golftiden förbyts mot ett sting av sorg. Visst är det kul att lira golf, men inte hälften så kul som att ens barn i någon mån också vill göra det. Men barn vill göra det här och de vill framförallt göra det NU! Annars så åker de och badar istället, eller cyklar mountainbike i skogen, för det kan de göra på en gång.
Problemet är på inget sätt nytt. Att spontangolfen är borta och att detta drabbar barn och ungdomar som inte lever i en lika trist och välstrukturerad tillvaro som vuxnas är allmänt känt, men på något sätt har jag inte sett på frågan i samma brännande ljus förrän nu – när jag själv ser vad det gör för mina egna barns lust och motivation att inte komma ut på banan.

Dessutom svänger pendeln extra distinkt under den hyperrenässans som golfen upplever för tillfället och gör starttider till hårdvaluta på många klubbar runt om i landet.

Så hur löser man egentligen detta och får två väldigt olika världar att mötas?

Ja, helt lätt är det såklart inte men finns viljan finns lösningarna.

Vissa klubbar ser till att en starttid per timme blockas och bara kan bokas på plats och det är förstås en bra och framkomlig väg, som fungerar bra och också skapar möjligheter för andra spontangolfare.

I övrigt handlar det nog om att visa flexibilitet från såväl klubbar som oss vuxna golfare. Om juniorer på något sätt kan markera att de vill ut på banan så bör det med god vilja vara möjligt att trycka ut dem mellan två bollar på ettan, tian eller var nu banan medger att det är lämpligt – utan att det skulle störa överdrivet mycket.

För ut på banan måste de, för det är först då golf blir kul och på riktigt.

Annars gör de hellre något annat istället.

Tobias Bergman

Marknaschef, Dormy Golf