Fraktfritt över 1000

Bonus på alla dina köp

Prova järnset i 30 dagar

feb.
26

Greenfeegästen: Mats Lanner

Mats Lanner har arbetat som domare och tävlings- ansvarig på DP World Tour i 20 år. Dessförinnan hade han en egen golfkarriär. Läs om blytejpen som sabbade Ryder Cup-drömmen och om hur domarkarriären tog sin början.

1987 var året då jag stod på toppen av min karriär och drömmen var nära. Jag hade tidigare under säsongen vunnit Epson GP, vilket hade sett till att jag hade chansen att ta plats i det europeiska Ryder Cup-laget som förste svensk. Även om den matchen inte var lika upptrissad och prestigefylld då som den är nu så var det fortfarande en väldigt stor grej, inte minst i Storbritannien och Irland. German Open i Frankfurt var sista hindret på vägen och jag behövde ta mig förbi irländaren Eamonn Darcy för att säkra platsen bland de nio som var direktkvalificerade och skulle jag misslyckas var chanserna ändå goda att jag skulle få ett wild card efter en stark säsong.

Jag fick bästa möjliga start. En fantastisk förstarond på 62 slag gav mig en ledning på två slag och en fin position inför fortsättningen. Ändå var det något som gnagde i mig efteråt, eftersom jag tyckte att jag slagit några järnslag som inte var riktigt bra. Så istället för att bara varva ner, njuta av läget och ladda för andraronden så begav jag mig till rangen. På den här tiden fanns det i stort sett inga tränare som var med där ute, jag hade ingen i alla fall, och givetvis inga Trackmans eller annan teknisk utrustning heller. Men jag började peta lite med klubborna, flyttade blytejpen en aning för att justera tyngdpunkten och tränade ett bra tag.

Det var en riktig blunder.

Dagen därpå gick jag ut och sköt en 76:a och föll som en sten i resultatlistan. Till slut hamnade jag på 18:e plats i tävlingen och kom precis utanför laget. Något wild card fick jag inte heller. Kaptenen Tony Jacklin vågade inte satsa på en ung svensk och valde mer erfarna spelare istället. Jag blev ändå inte så besviken, eftersom jag tänkte att chansen skulle komma tillbaka.

Det gjorde den aldrig.

JAG FORTSATTE MIN SATSNING i många år till och hade förstås en hel del roliga framgångar. Den största var sannolikt Dunhill Cup 1991, när jag avgjorde finalen genom att slå legendaren Gary Player på St Andrews.

Men till sist körde jag fast och det gick inte som jag ville. Den korta förklaringen var att jag hade för svagt närspel och när jag satsade allt på ett kort att utveckla det så blev det precis tvärtom och allt så att säga frös. När det var som värst orkade jag inte ens åka till kvalskolan för att ta tillbaka mitt tourkort och jag bestämde mig för att satsa på något annat.

Jag provade att jobba på kontor, men det var inte min grej då jag saknade att vara utomhus och dessutom ville jag gärna röra på mig. Eftersom jag satt med som spelarrepresentant i tourens styrelse fick jag ett erbjudande att jobba med touren och nappade på det. Det blev början på en ny karriär som nu har varat i två decennier då jag har tjänstgjort som domare och tävlingsansvarig på de alla de tourer som lyder under DP World Tours paraply.

Det innebär att jag fortfarande reser runt världen och ser till att allt fungerar, vilket har varit både roligt och givande även om jag i ärlighetens namn hellre hade spelat själv.

Men det har en stor fördel att själv ha varit aktiv när man jobbar som domare. För min del innebär det ju att jag är van vid atmosfären innanför repen och kanske känner mig lite mer komfortabel i pressade situationer. Jag har också lätt att sätta mig in i spelarens situation och föreställa mig hur han tänker i ett specifikt läge. Det mest konkreta är en droppsituation, där spelaren vill ha fri dropp och påstår att han vill slå ett visst slag men är förhindrad att göra det på grund av att något hindrar honom. Då har jag bra förståelse för vad de kan och vad som är möjligt. Har man sett Seve Ballesteros på nära håll inser man att nivån är extremt hög och det kan fälla avgörandet i vissa situationer när det gäller att slå fast vad som är möjligt och vad som inte är det.

MÅNGA FRÅGAR HUR bra spelarna är på regler och det är såklart in-

dividuellt.

Men det går faktiskt att tjäna en del på att ha koll på regelboken.

Just Seve var ju en mästare på det där – och han kunde också konsten att båda nyttja reglerna och tänja dem till max. En gång i början av 90-talet spelade han tillsammans med Tony Johnstone från Zimbabwe och med några hål kvar av ronden hade han tillkallat domare vid flera tillfällen för att få fri dropp och hade väl oftast fått det. Så hamnade deras drives, på ett halvblint hål, i närheten av varandra och Johnstone gick fram till bollen som låg uselt bakom ett träd.

Johnstone undrade om det inte var ett kaninhål där intill, men Seve svarade bara ”nej, nej”. Då adresserade Johnstone bollen på ett väldigt märkligt sätt vilket innebar att han placerade foten på en slags lerig stig och frågade Seve om han inte kunde få fri dropp för den där vägen?

”Nej, Tony”, svarade Seve.

Johnstone kontrade: ”Bra, för det är din boll!”

JAG TYCKER ATT ALLA golfare har att vinna på att lära sig reglerna bättre och framför allt är det ju roligt att göra rätt och känna sig trygg. Rent krasst uppstår det ett antal situationer under en rond där en spelare kan få lättnad genom sin kunskap, när bollen exempelvis är pluggad eller ligger i en vattenpöl. Paradoxen är att man säkert kan vända på det också – för många skulle troligtvis få en sämre score om de följde regelboken…

Jag tycker såklart inte att alla behöver kunna varenda grej på millimetern, men spelet bygger på att varje spelare har sin integritet och om du börjar du tumma på reglerna, var ska du då dra gränsen? Använder man fotbollsattityden – med fusk och filmningar – så betyder inget resultat något längre. Då kan man ju lika gärna ha fritt kast med liten boll vartannat hål.

Däremot tycker jag att det är bra att reglerna har moderniserats och gjort lite mer logiska. Om jag fick ändra på en regel så tycker jag att man skulle kunna få konstant lägesförbättring och all hjälp du kan få när du spelar från fairway eller green. Men är den utanför får du skylla dig själv, oavsett om bollen är pluggad eller i tillfälligt vatten. Det känns liksom inte logiskt att du exempelvis skulle behöva spela från en av Jesper Parneviks djupa torvgropar eller slå på en boll full av lera. Det var min gamla – och tyvärr numera avlidna – kollega John Paramor som föreslog det för mig en gång på en middag. Först blev jag chockad. Men när jag smält idén blev jag helt såld på den.

Tyvärr kommer det nog aldrig att hända.