Greenfeegästen: Erik "Jerka" Johansson

Låt mig börja med att vara väldigt tydlig med att jag hatar golf. Det finns ingenstans jag kan falla ner i ett så avgrundsdjupt mörker som när jag är ute på banan. En gång blev jag så arg över att jag duffade en järnnia att jag gick direkt av tee, rakt ut i skogen och BET av en gren. Min mun fylldes med näver och bark som jag spottade ut föraktfullt mot trädet som att det hade förolämpat något av mina barn. En annan gång slängde jag, efter en bedrövlig fyrputt, en putter som jag lånat av min vän Jonas i sjön. När han fortfarande, år efter, frågar när han ska få tillbaka den svarar jag, just det, ”finns i sjön”. Ingen skrattar. Jag har varit så arg på mina klubbor, en gång efter en hook på ett enkelt par 3-hål, att jag ställde mig och skällde ut min bag och hotade med att smälta ner alla järn som står så korkat och tittar upp ur sina dumma små hål till ett samurajsvärd och sakta begå harakiri framför fullsatt uteservering på Husby Golfklubb utanför Stockholm.

EN ANNAN GÅNG, på Tyresö GK, en tidig vårdag i maj, hamnade jag precis i ett vattenbryn. Eller vatten... det var ett lerigt kärr. Man kan väl ärligt säga att Tyresö GK:s vattenhinder en tidig vårdag ser ut ungefär som att alla bakfulla festivaldeltagare i Sweden Rock tömt sig i dem. Det är grumligt, tjockt och det doftar inte persikoblomster.

Jag har hur som helst slagit ett hyfsat utslag, på ett par 4-hål, dogleg höger. Jag har varit mogen och slagit ut med hybriden istället för drivern. Stolt över mig själv. Jag har chans att nå green på andra slaget. Jag gick ut lite väl långt till vänster men jag övertygar mig själv att jag bara ”öppnat upp hålet”, som man brukar säga när det bara nästan gått åt helvete på utslaget.

DET HAGLAR INTE birdieputtar över en 27-handicappare som jag, det ska gudarna veta. This is huge. Jag känner livet i mig. Kanske älskar jag golf trots allt? Jag går förväntansfullt fram till bollen och upptäcker att den tyvärr rullat hela vägen fram till vattnet (dyn) i vänsterkant. Den har inte gått i helt, utan ligger lömskt och kikar fram, precis i den leriga kanten mellan vatten och gräs.

Jag KAN slå den.

Jag KAN nå green, trots det lite...komplicerade läget. Det kommer krävas ett otroligt slag, men jag hardet i mig känner jag. Utslaget var ju nästan magnifikt. Jag har ett inre lugn. Jag är på gång. Den här säsongen är det en ny Erik på banan. Iceman. Inga mer utbrott, inga mer kastade klubbor och könsord. Erik 2.0 hanterar både motgångar och framgångar med ett behärskat lugn, varje slag är ett nytt slag. Inget är kört och inget är vunnet förrän efter 18:e hålet.

Jag stansar upp mig vid vattenbrynet. Jag kommer behöva ha min högerfot halvt dränkt i dyn, jag måste därmed kompensera med klubban med tanke på att min högerfot står lägre. Allt detta känner jag att jag klarar. Mina vänner står förväntansfullt och tittar, redo att se en man personifiera orden ”momentum” och ”flow”.

Redo att se en man överkomma sina gamla tvivel på sitt spel. Jag gör några lätta provbaksvingar, min alltmer sjunkande högerfot tillåter inte fulla provsvingar. Jag känner att detta, detta kommer gå. Jag ska fånga en pippifågel. Chirp chirp säger den lilla fågeln i mitt öra. Den vill inget ont den lilla fågeln. Birdie nam nam.

Jag känner nu väta i min högersko, en väta som inte ska vara där. Jag har stått för länge i dyn. Slaget måste komma nu, och det fort innan jag både bokstavligen och bildligt sugs ner i mörkret.

Jag svingar.

I de korta 2–3 sekunder som är en sving brukar man ju säga att man ska vara ren och klar i huvudet. Mitt mantra sedan många år tillbaka är ”det är ingen kraftsport”.

När jag fortfarande bara spelade en pay and play-bana på södra Gotland på somrarna brukade bonden och före detta professionella golfspelaren som drev banan titta på oss på när vi stod och smiskade ut bollar i skogen från första tee, skaka på huvudet och muttra just ”det är ingen kraftsport” på grovt och förtroendeingivande Gutamål. Det har jag tagit med mig genom åren. Tog jag med mig det nu?

TILLBAKA PÅ Tyresö GK. Det sista jag tänker när jag gör min baksving blev nu inte ”det är ingen kraftsport”. Det blev JAG SKA TAMEJFAN NÅ. DEN JÄVLA GRENEN. Jag tar i. Jag tar i något så fruktansvärt. Jag svingar klubban bakåt med full kraft, och i samma sekund som jag gör det tappar min redan dyngsura högerfot fästet helt, och för att kompensera det så lutar jag mig framåt mitt i svingen och träffar bollen långt underifrån. I chocken över att tappa balansen skriker jag till med öppen mun just i träffen. Lera och vatten skjuts från klubbladet som en projektil rakt in i min dumma gapande mun. Jag hinner givetvis inte stänga munnen och leran har fri lejd att åka in genom munnen och ner i min strupe utan att passera gå. Jag slänger mig framåt för att inte ramla i, jag har tjock lera i halsen, jag har panik. Får flashbacks till när jag utredde mitt magsår för två år sedan och gjorde gastroskopi. Halsen är full. Jag sjunker ihop i vattenkanten, klökandes, med en blöt fot och en god liter ankbajs-smoothie i magen. Vad hände just?

PIPPIFÅGELN flög iväg.

Bollen flög däremot inte iväg. Den ligger hånfulltoch stirrar på mig, en meter upp från vattnet. Den är lerig, förnedrad, som jag. Jag gör ingen birdie den dagen.

Jag harvar mig igenom de 18 hålen med dubbelbogeys, trippelbogeys, kanske hade jag en parputt på något kort Kalle Anka-hål som jag inte satte. Årets första runda blev ingen vändning, det blev liksom så många andra rundor en Golgatavandring av skam. Minns ni scenen i Game of Thrones när Cersei tvingas gå naken längst gatorna medan folket kastar grönsaker på henne och ropar ”SHAME, SHAME, SHAAAAME”?

Så kändes rundan.

Så känns tyvärr de flesta av mina rundor. Ändå sitter jag där i bilen efteråt, med en blöt högerfot och smak av Sweden Rock i munnen och tänker: När kan jag gå ut igen?

ERIK ”JERKA” JOHANSSON är skådespelare, manusförfattare och ständigt på jakt efter bollträffen. Till vardags hittar du honom på Husby GK söder om Stockholm.