Fraktfritt över 1000
Bonus på alla dina köp
Prova järnset i 30 dagar
Dormys marknadschef Tobias Bergman levererar traditionsenlig krönika i Dormy Magasin. Den här gången om långa drives, att vara nöjd med att inte slå längst och är det verkligen scoren som räknas?
Jag står vid den blänkande skärmen inne i testcentret och låter ögonen gå på upptäcksfärd över den serenad av olika nummer som presenteras efter en hyfsat slagen drive, när plötsligt mitt 18-åriga jag knackar mig på axeln och frågar:
”Alltså nog för att du har blivit en gammal och exempellöst trist gubbtjyv, men exakt VAD sa du alldeles nyss?”
Jag hajar till, försöker erinra mig den exakta formuleringen innan mitt alter ego påminner mig:
”Jo, du sa att det inte gör något om du tappar några meter i längd, eftersom det är viktigare att bollen hamnar på fairway och att den här klubban hjälper dig att lösa det. Jag skäms, old man, har det verkligen gått så här långt? Det fanns tider när du hade kunnat tänka dig att gå på händer till Haparanda och tillbaka för att slå några meter längre.”
Jag nickar förläget och i någon mån instämmande, men peggar upp ännu en boll med den mattsvarta driver som jag har blivit förtjust i. Träffen är bra, bollflykten ungefär som jag vill ha den – men siffrornas brutala uppriktighet påminner om att det knappast kommer att räcka för att flyga över vattenhindret på femman eller att driva ut Martin i år heller.
Det mest förvånande är att jag kan leva med det.
Jag må ha stått på perrongen i ganska lång tid och missat tåget med den enorma längdutveckling inom golfen som har swischat förbi under de senaste 20 åren, eftersom jag bara slår marginellt längre än vad jag gjorde i slutet av 90-talet när golfutrustningen började utvecklas på allvar. Men vad som däremot har hänt för mig – och många andra golfare – är att vi slår längre betydligt oftare än förr och också rakare.
Vilket innebär jag kommer att få slå nästa slag från kortklippt gräs, istället för att försöka lirka ut bollen mellan en myrstack, två klippblock och en enbuske.
Om golf tidigare handlade om att slå längre än polarna, vilka par-femmor som gick att nå på två och att klubbtävlingens viktigaste moment var utslaget på hålet där längsta drive skulle avgöras så har spelet numera fått en helt annan dimension och andra värden att uppskatta.
Jag tänker att det är precis därför jag och vi älskar det här spelet så mycket.
En del av oss spelar för att slå långa drives, göra bra resultat och sänka sin handicap.
Andra uppskattar motionen, gemenskapen och värmen runt eftersnacksborden i klubbhuset efteråt.
Medan en annan kategori ser nötandet på rangen och sökandet efter den ultimata bollträffen som en av livets största gåtor att lösa.
Vi kan leva och åldras tillsammans med golfen, men ändå hitta meningsfulla utmaningar av så skild karaktär under hela vår resa och det känns förtröstansfullt... jaha, vad är det nu då? Vad vill du nu, 18-årige Bergman?
”Det här låter bara som en dåres försvarstal och en efterhandskonstruktion eftersom du blir utdriven av alla hela tiden. Kom igen nu. Dra till bollen lite hårdare, hitta på något annat. Några meter till borde du väl kunna fixa ändå? Annars kan du ju lika gärna kliva fram någon tee.”
Kära Testcenterexpert, skulle man kanske möjligen kunna få be om att få testa den här drivern med ett annat skaft? Eller kan du möjligen skruva ned loftet någon grad så det blir lite mer rull på bollen?
TOBIAS BERGMAN Marknadschef, Dormy