Joakim Haeggman – första svensken i Ryder Cup
Det drar ihop sig mot Ryder Cup 2025, golfens mäktigaste duell. Vi slog en pling till Joakim Haeggman som representerade Europa som första svensk 1993, på The Belfry i England. Hur minns han sin upplevelse och vad har förändrats sedan han var inne i hetluften? Häng med!
Efter en något svajig säsong året innan radar Joakim Haeggman upp tolv topp 10-placeringar på Europatouren, varav en seger, på sjutton tävlingar under våren 1993. Han vinner en uppvisningstävling mot Seve Ballesteros och det mesta flyter på under sommaren. Så plötsligt är 23-åriga Joakim en påtänkt kandidat till det europeiska Ryder Cup-laget.
Veckan innan uttagningen står det mellan svenske Joakim och Ronan Rafferty från Nordirland som båda är i Tyskland och tävlar på Hubbelrath. Sista dagen skjuter Joakim 68 och blir femma, medan Rafferty går på 73 och hamnar längre ned på listan.
– Ryder Cup-kaptenen Bernard Gallacher kom förbi omklädningsrummet och sa "Det här gick ju bra, vi hörs imorgon bitti." Men jag var för ung för att tolka det på något bra sätt så jag åkte hem och kunde ju absolut inte sova. Jag fiskade mycket på den tiden så jag satte mig vid Hossmoån i Kalmar och gick väl hem vid halv två-tiden på natten. Men som tur var ringde han redan vid 8 på morgonen därpå och talade om att jag hade fått sista wildcardet. Det var kul.
Hur minns du din upplevelse av Ryder Cup?
– Det var fantastiskt att bli uttagen. Vi är ju det laget som förlorade sista gången på hemmaplan i Europa. Vi hade världens chans att vinna så det sved väl. Samtidigt var det stort för mig just där och då för jag fick spela med mina barndomsidoler, med Seve Ballesteros och Nick Faldo i spetsen. Vi spelade också mot spelare som jag växte upp med att kolla på, det var bara en stor dröm att ens få vara i närheten av dem. Så för mig var det stort, även om jag så klart önskat att jag fått spela det någon gång till när jag varit nära. Att få bita tag i det och veta vad som ska hända och förbereda sig för det. Det måste vara en stor skillnad för Ludvig (Åberg) idag när han har ett Ryder Cup med sig. Förra gången var nog till och med han lite chockad.
Hur hanterade du nervositeten?
– Det var ju inte lika stort när jag spelade som det är idag, men i förhållande till hur stor sporten var då så var det ju samma sak. Jag kommer ihåg att jag knappt fick dit bollen på peggen på ettans tee för jag skakade så mycket. Alla har vi ju upplevt att vara nervösa på en golfbana, att det hoppar och studsar lite när man sätter ner puttern, men när jag satte ner puttern på sexans green så hoppade den ju fortfarande. Man är bara i totalt mänskligt kaos medan man spelar, och så försöker man hantera det. Antingen tar man det som en del av utmaningen, annars ska man nog inte vara med. Man får inte vara rädd för att det ska bli så, för så kommer det bli, varken man vill eller inte.
När du tittar på Ryder Cup nu, vad skiljer sig mest från när du spelade?
– Det är nog lite lättare nu. Precis när jag började spela hade vi ju bara vunnit ett par gånger innan. Nu har ju Europa dominerat Ryder Cup i 25 år, så de går nog in med ett lite annat självförtroende än vad vi hade på den tiden. Jag tror förstod nog inte heller riktigt hur stort och viktigt det var, när jag gjorde det. När jag såg både (José Maria) Olazábal och (Seve) Ballesteros sitta och gråta efter och Bernhard Langer är irriterad. De är vuxna människor som är helt förstörda efteråt. Nu har jag varit vicekapten två gånger så nu förstår jag lite mer hur stort det faktiskt är.
– Sen är det ju det här med hemmafördelen. Det amerikanska laget hade Davis Love och Fred Couples som slog långt på den tiden. Då klippte vi in en del hål vid 270 meter så att de fick smalare fairways på Belfry. Och greenerna var så långsamma, amerikanerna hatade dem. Jag tror det var ungefär 9,6 på stimpen på Ryder Cup det året. Nu är ju inte skillnaden lika stor. Nu när amerikanerna vill ha stenhårda greener så är ju våra spelare så vana det på PGA. På min tid spelade vi nästan alla heltid på Europatouren, nu spelar de ju alla samma banor.
Hur tror du det europeiska laget tacklar Ryder Cup på bortaplan?
– Det är ju några frågetecken. Hur bra har Fitzpatrick spelat den senaste tiden? Och ska man vara riktigt kritisk så har ju vår Ludvig Åberg varit iskall de senaste månaderna, eller i alla fall inte på den nivån vi vill ha honom i alla fall. Så det är frågan nu om man kan få ihop laget, hitta momentum och göra alla saker rätt. För att spela i New York kommer vara en helt annan historia än sist. Att spela i Italien när alla står och skriker "Europe Europe Europe" på varenda hål, men när publiken står och väntar på att klappa i bassningen och ber dig att dra åt pipan varje gång du ska slå så blir det ju en annan grej.
Om du hade varit kapten, hade du satt ihop Viktor Hovland och Ludvig Åberg igen?
– Ja, det hade jag nog gjort bara för sakens skull. För att de har goda minnen av det. Men sen tror jag inte att det är någon bra idé att de får spela mot Scottie Scheffler och Brooks Koepka igen, för de kommer ju ihåg det där med bitterhet. Men som lagkompisar har de ju jättegoda minnen sig emellan, så de två ihop mot ett annat amerikanskt lag hade varit en drömlottning för mig.
Hur förändras ens taktik i matchspel mot individuellt?
– I min värld är nyckeln att hålla båda bollarna i spel. Att inte sätta kompisen under press. Två bollar i fairway, två bollar på green, två birdiechanser. Och hela tiden lämna motståndaren i att att inte veta. Det är lätt att man börjar gå för det på par-femmorna till exempel men de här spelarna är så bra med wedgarna så att har man två bollar på 80 meter är det en stor sannolikhet att någon gör birdie. Det handlar hela tiden om att inte släppa hål.
Vilka vinner?
– Jag vill såklart att Europa vinner men jag tror tyvärr att USA är starkare den här gången. Inte nog med att våra spelare är lite sämre rankade, det känns som de är i lite sämre form än förra gången också. Och så ska de till USA och ovanpå det till New York som är bland de värsta ställena.