Exklusiv intervju: Ludvig Åberg

Mannen i golfbilen tappar plötsligt fokus och däcken är farligt nära att styra in i den höga betongkanten. Precis innan det sker är det som att han kommer på sig själv och lyckas parera en potentiell krasch och stannar sedan till, som för att bekräfta att han har sett rätt. ”Är det Ludvig ni plåtar där borta? Cool kille! Jag bara älskar att se hans avslappnade stil på banan.”

Han är inte den enda som reagerar på TPC Sawgrass den här dagen.

Det tisslas och tasslas, nickas och pekas och någon enstaka individ vågar sig också fram för att be om en bild eller autograf. Det är förstås inte så att medlemmarna på den fashionabla klubben utanför Jacksonville på något sätt är ovana med stjärnglans. Här tränar ett 60-tal medlemmar på PGA Tour, LPGA Tour och Champions Tour och det brukar vara en hel del mäktiga bollbanor att studera på det läckra övningsområdet.

Men det är fascinerande att uppleva hur en svensk 25-åring plötsligt blivit ”Ludvig” med en hel golfvärld inom loppet av bara 18 månader och förvandlats till en av de mer spektakulära profilerna i den här miljön. För det är precis hit, till ett av den amerikanska golfens absoluta epicentrum han har flyttat, blivit medlem och fått en alldeles egen plats i det exklusiva omklädningsrummet. Det kan vara en händelse som ser ut som en tanke, men faktum är att det står siffran ”1” på det mahognyfärgade skåpet – tillsammans med namnet ”Ludvig Åberg”.

Först av allt, hur hamnade du här egentligen?

– Bra fråga. Nej, men jag har alltid gillat området runt Jacksonville. Jag har spelat en del tävlingar och varit runt i krokarna och alltid tyckt att det är väldigt trevligt här. Banan här är kanon, det är fina ytor att träna på och det finns jättebra möjligheter till att bli bättre på golf.

Du har lämnat livet som inneboende hos Vincent Norrman och Frida Kinhult i Tallahassee någon timme bort. Hur känns det?

– Jag tror de blev lite trötta på mig slutet, haha. Men det var verkligen superbra att jag kunde få vara hemma hos dem ett tag, det blev ju nästan ett år typ. Där fanns också en fantastiskt bra golfbana som jag fick vara medlem på och jag kommer säkert åka dit flera gånger och träna och hänga med dem. Men tanken var alltid att det skulle vara väldigt tillfälligt, så det känns skönt att ha landat lite här i Jacksonville.

Eget hus och allt. Är du vuxen på riktigt nu…?

– Ja, det är rätt mycket vuxenpoäng på det faktiskt. Det betyder ju att man får ta lite mer ansvar, men det är skönt att ha sitt space och framför allt skönt att ha ett ställe jag kan komma hem till, för jag har egentligen aldrig haft det här borta. Det är gott att landa hemma lite mellan tävlingar och veta var alla grejerna ligger i garderoben och sånt.

Greenfeen här ute på Sawgrass Stadium Course kostar 10 000 spänn. När betalade du själv greenfee senast?

– Hm, det måste varit någonstans under coronapandemin, när jag var hemma i Sverige från universitetet. De där månaderna lirade vi en del i Skåne och jag skulle anta att jag att jag betalade några greenfee där.

Så Tegelberga eller Bosjökloster eller något sånt?

– Ja, precis. Vi var runt lite grann i Skåne och spelade en del där rätt många bra banor faktiskt. Jag fick utnyttja lite kompisar som jag kände så vi spelade lite olika golfbanor. Där är ett gäng pärlor i Skåne måste jag säga.

DET ÄR EN BEHAGLIG oktobertisdag och solen skiner från en djupt blå himmel. Hemma i Sverige har golfbanorna börjat stänga och många elitspelare påbörjar istället inomhussäsongen. På Floridas 1 250 golfbanor är det däremot full fart, när temperaturerna ligger runt 20–25 grader och orkansäsongen dessutom är förbi.

Ludvig Åberg går däremot fortfarande lite på halvfart. Det har gått sex veckor sedan han opererade den menisk som plågat honom under säsongen och även om han börjar känna sig redo att träna golf fullt ut nu så väljer han att ta det försiktigt.

– Jag kan slå fulla mellanjärn, men jag forcerar inget och slår lugnare med de långa klubborna, säger han och smeker iväg bollen från tee, men också en Ludvig Åberg-drive som slås med 60% kraft kan framstå som ett mindre konstverk.

Du har ägnat hösten åt rehabilitering. Hur har det gått?

– Bra! Det var skönt att få operationen avklarad. Det går åt rätt håll, återhämtningen pekar uppåt och golfsuget börjar komma tillbaka i fingrarna.

Du har ju haft en relativt vilsam höst golfmässigt. Och kanske lite tid att reflektera över de här senaste 18 månaderna. Vad känner du när du tänker tillbaka på allt som har hänt?

– Som du sa det är väl den första pausen som jag har haft egentligen. Det blev inte så mycket avbrott mellan 2023 och 2024, utan det här är den första tiden som jag verkligen har kunnat lägga klubbarna åt sidan ett tag och det har varit ganska skönt faktiskt. Jag tror är ganska välbehövligt och få tillbaka suget. Jag är stolt över att jag har satt mig i den positionen att jag kan välja mitt eget schema och jag kan spela vilka tävlingar jag vill. Och det betyder väldigt mycket att jag har gjort det relativt snabbt i min karriär. Men jag är också medveten om att en karriär väldigt lång och förhoppningsvis så kommer jag hålla på med detta i 20 plus år, så det är mycket kvar.

Du har vunnit redan, du har spelat Ryder Cup, du har varit med och tävlat till på allvar i Masters, du har spelat med några av världens absolut bästa spelare. Finns det något speciellt tillfälle där du tänker tillbaka och måste nypa i armen över att det har hänt?

– Jag spelade inspel på Augusta National med Rory McIlroy och vi kom ner till elvan där man såg tolvan bort och så 13:e utslaget. Jag gick lite bakom de andra och såg Rory där framför mig. Det var rätt coolt faktiskt, särskilt som det har gått ganska snabbt. Där fick jag nypa mig lite i armen faktiskt.

Men hur har det hänt så snabbt då?

– Ja, vad ska man säga? Jag har ju hållit på med detta i 20 år, så på ett sätt känns det för mig inte så snabbt. Men jag har ju inte fått göra det på just den här scenen innan. Men å andra sidan så beter jag mig på samma sätt nu som jag gjorde när jag gick på skolan i Texas också och även gymnasiet hemma så ingenting har egentligen förändrats i mig utan jag är samma person och jag gör samma grejer. Det är bara att jag spelar golf på en högre nivå och sen älskar jag att tävla. Det är jättekul att vara med i hetluften och känna all nerv och all stress och all press. Det är vad jag går igång på.

Men om du pratar om stress och press det är ju ingenting riktigt som syns för oss där ute på något sätt. Du är bra att lira poker är känslan?

– Haha. Nej, jag är dålig på att ljuga så poker inte min grej. Men alltså, jag känner ju samma sak som alla gör. Hjärnan är lurig och den kan spela spratt med en emellanåt men jag har väl jag har lärt mig att hantera den på ett relativt effektivt sätt. Men även om det ser ut som att det kanske inte händer så mycket så är det mycket som pågår på insidan.

I SAMBAND MED den olycksaliga pandemin exploderade golfen. Att vara utomhus på stora ytor och utan närhet till andra människor passade svenskar med en aktiv livsstil perfekt. Antalet medlemmar steg återigen till över 550 000 och få trodde att dessa siffror någonsin skulle kunna upprepas.

Veckan innan vi träffar Ludvig Åberg på Sawgrass redovisar Svenska Golfförbundet statistiken för 2024. Antalet medlemskap? 561 677! Den största ökningen har skett i kategorin unga män och snittåldern bland svenska golfspelare har minskat med drygt ett år – på bara en säsong. Vi hör rapporter om hur golf har blivit coolt och att många har inspirerats av Ludvig Åbergs prestationer som har fått stor medial uppmärksamhet.

– Det är jättekul att så många yngre har börjat spela. Om jag sedan har varit en liten bidragande faktor till det vet jag inte riktigt, men vad ska man säga… om jag kan inspirera någon till att börja spela golf eller ta upp klubborna och bli medlem är det ju väldigt roligt. På något sätt är det ju syftet med det jag gör. Man har ju sina idoler som man ser upp till och för min del var det Henrik Stenson. När man är hemma i kalla vintertider och kan se att det finns svenskar ute på touren och att de spelar golf på absoluta toppnivå så är det klart att det inspirerar.

Vad får du höra hemifrån kring det där?

– Inte supermycket om jag ska vara ärlig. Varje gång jag kommer hem så tillbringar jag ju mest min tid i Eslöv och Helsingborg där jag gick skola och ser inte riktigt vad som händer i resten av Sverige. Men det är klart att när jag kommer till en golfbana så är det kanske lite fler som känner igen mig än vad det var för några år sedan och det är klart att det är väldigt smickrande.

Man kan ana att många yngre har drömmar om att leva ditt liv. Vad har du varit den största omställningen för det att gå över till proffsgolf?

Jag skulle säga mängden golf man spelar. Vi spelade visserligen 15–20 tävlingar om året i college men det är mycket mer på PGA Tour. Det är inspel och fyradagarstävlingar istället för tre. Det har varit en liten omställning tycker jag och jag var väl hyfsat beredd på det men sen när jag har fått uppleva det nu under ett och ett halvt år så är det ändå annorlunda. Om någon skulle frågat mig hur man förbereder sig sina sista år innan man blir proffs så hade jag sagt spela så mycket golf ni kan, för det kommer bara att bli mer.

Men mycket golf säger du det är ju mycket av annat också. Vi sitter här nu, det är fotograferingar, det är filmningar och ganska mycket att lära sig kan jag tänka mig ?

– Ja, absolut. Det är nya erfarenheter, men en del av sporten också och det är någonting som är väldigt viktigt. Jag behöver bli mer effektiv i min träning och i min tidsplanering och jag har kanske inte riktigt samma tid att leka med som jag hade tidigare. Det är lite fler måsten nu, vilket kräver att det blir lite bättre planering. När jag var yngre så var jag inte superbra på att planera och dubbelbokade mig ofta och skulle ofta vara på tre ställen samtidigt, så att jag vill ju tro att jag har blivit lite bättre på det.

På tal om träning då. Vijay Sing är en legendarisk medlem på Sawgrass och han tränade ju väldigt hårt. Måttstocken på hans tid var på något sätt att han skulle slå 1000 bollar på en dag. Hur ser en träningsdag ut för dig?

– Jag har inget antal bollar jag måste slå. Jag försöker vara väldigt effektiv och gillar inte att stå och slå mer än typ 45 minuter, efter det så blir det bara sämre kvalitet. Jag gillar att spela mycket. När jag var yngre så jag tränade egentligen aldrig utan vi spelade golf. Det är klart att det är viktigt att hålla bra koll på grunderna i själva svingen, men jag tror det är minst lika viktigt att lära sig spela golf och inte svinga golf. Vad som händer inombords när man är fyra under efter fem eller sex över efter sju är svårt att simulera på rangen. Men ibland kan jag åka hit i och träna i två timmar och ibland kan det bli sex timmar. Jag skulle gissa att jag ligger på 30–35 timmar golf i veckan.

Nu har du ju varit ute på touren ett och ett halvt år ungefär och spelat med många av de bästa. Är det någonting du känner omedelbart att det här måste jag bli bättre på för att ta nästa steg?

– De veckorna som jag är med uppe i toppen och har försökt vinna tävlingar så är det oftast bra från tee, okej järnslag och bra puttning och närspel. Det som går upp och ner mest för mig är närspel och puttning. Så om jag kan bli lite vassare och jämnare på det så kommer jag kunna ha fler chanser att vinna tävlingar i framtiden.

NÄR VI KIKAR IN i Ludvig Åbergs bag så kan vi se att det finns ett visst mått av nyfikenhet att sätta moderna produkter i spel. Men samtidigt en tydlig vilja att hålla fast i det som fungerar. Huvuddelen av klubborna är Titleist, men det finns också en del andra inslag.

Hur utrustningsintresserad är du generellt?

– Jag tror det är viktigt! Det är väl ingenting som jag direkt nördar ner mig i men jag vet ungefär vilket skaft jag använder och har en del koll. Jag har aldrig varit den som byter mycket utan jag litar på det jag har.

Vad har du för favoritklubba?

– Eh… jag började använda en träsjua nu i år faktiskt.

En träsjua? När jag var ung kallades det för gubbracer?

– Jag vet! Det kanske jag har fått kommentarer om några gånger också, så det var lite tveksamt när jag satte den i bagen första gången. Men just nu är jag ganska övertygad om att det är den bästa klubban. Den är faktiskt riktigt bra att spela med och får väldigt bra höjd. Men jag kan också slå den ganska lågt och skruva den åt båda håll. När jag slår en vanlig så går den en 225- 230 meter, men jag kan också slå en hög 215 meter eller trycka till en lite hårdare så den går 235. Den är ganska mångsidig!

DET FINNS MÅNGA PLATSER där Ludvig Åberg har satt sitt avtryck under sina första 18 månader som golfproffs. En av de mäktigaste var på Sea island i Georgia, där han vann sin första PGA Tour-tävling, efter att ha gått ofattbara 29 under par på fyra ronder.

I november, en månad efter vi har träffat honom för vår intervju, är han på plats i samma tävling igen.

Som titelförsvarare. Skadefri.

– Jag känner mig 100 procent, annars hade jag inte varit här. De senaste veckorna har jag längtat efter att komma ut här, säger Åberg inför tävlingen.

Det blir två riktigt bra dagar. Blandat med två lite sämre. Men det viktigaste av allt är att Sveriges största framtidshopp tävlar igen.

– Inför 2025 drömmer jag såklart om att få vara med i ett Ryder Cup-lag i New York till hösten. Det vore också en dröm om att få vara med i alla stora tävlingar och känna de här nerverna igen som jag inte har gjort på ett tag.