Fraktfritt över 1000

Bonus på alla dina köp

Prova järnset i 30 dagar

aug.
24

Greenfeegästen: greenkeepern Tomas Hagfeldt

Greenkeepern Tomas Hagfeldt gästskriver i Dormy Magasin. Om karriärsskiftet passionen till sporten, gräsklippare och konsten att gå rakt. Tomas Hagfeldt är en av Sveriges mest erfarna golfjournalister, för både Golf Digest och Svensk Golf – han ingår numera i staben av banpersonal på Djursholms GK utanför Stockholm.

Det är måndag. Sommarsolståndet 2021. Årets längsta dag i dagsljus. Dessutom en av golfsäsongens varmaste dagar. Klippläget är på.

Spaken uppe på greenklipparens högra sida är neddragen – snett nedåt, åt vänster – och aggregatet snurrar för att klippa bort cirka 5 deciliter gräs från den 450 kvadratmeter stora greenen.

Fyra millimeter är den insatta klipphöjden just nu, den ska sänkas till tre när de nya greenerna mognat ytterligare och gjort sig redo att tjäna som underlag för snabbt rullande och hårt studsande golfbollar.

Gräset lever och växer. Varje dag.

Och varje dag ser golfbanepersonalen till att göra golfbanan bättre. När vi går hem är den helt enkelt bättre än vad den var när vi kom hit klockan halv sex i morse. Det känns bra att tänka så.

Jag är greenkeeper, 53 år och gör min tredje säsong på en golfbana där det spelas ett spel som jag som journalist har berättat om sedan min vän Lotta Neumann vann Match-SM i Kalmar för en sisådär 38 år sedan.

Däremellan har jag bevakat tio Ryder Cup, fyra Solheim Cup, Masters på Augusta, The Open på St Andrews och några tävlingar till. Ännu viktigare, just idag, är alla givande möten och samtal med dem som kan ännu mer om våra golfbanors design, konstruktion och skötsel.

Arkitekter, shapers och greenkeepers.

Intresset för denna del av spelet har växt till något som kan kallas för passion.

Jag älskar golfbanor.

Därför går jag just nu ensam på en green och försöker gå så rakt jag kan.

Klockan är 6:13. Hålet är nummer 2 och är det första att spelas ute på ett fält som kallas Altorp och tillhör Djursholms Golfklubb. Här har det spelats golf i exakt 90 år. Sedan i höstas och våras är banan nyrenoverad och förbättrad.

Jag är en av de 16 i banpersonalen som får förädla och utveckla allt detta som en gång skapats av ett gäng entusiaster. De tog tåget hit från Stockholm. Någon dag på 1950-talet hade någon av dem turen att få en ung Göran Zachrisson som caddie.

Göran har lärt mig mycket om det här spelet.

Uppfinnaren av gräsklipparen hette Edward Beard Budding.

Det viktigaste är ändå att kunna gå rakt. Knivskarpa klipplinjer är vackra. En ljusare grön nyans åt ena hållet, en mörkare åt det andra. Att överlappa är lika viktigt, att inte lämna något strå av gräsarten krypven 007 oklippt. Däremot skapar en minimal överlappning ett snyggare resultat.

Vi är tre greenklippare den här morgonen – chefen Jonas, säsongsarbetarkollega Patrycia och jag. Vi klipper sex greener vardera. Det tar ungefär tre timmar. Tempot höjs om vändningarna bland unduleringar och bunkerkanter görs smidigt.

Lätta på gastrycket, vänd klipparen, släpp aggregatet mjukt, gasa och gå! Klippordningen är noggrant genomtänkt. Jag kör hål 2, 3, 5, 16, 17 och 18. Dagens alla golfare, även de tidigaste morgonspelarna, får putta på nyklippta greener.

Erik och Micki borstar och krattar de nya bunkrarna, Marcus och Jean-Michel kör fairwayklipparna, Jocke dånar fram på ruffklipparen, Olle gödslar, Rasmus och Andreas klipper avrinningsytorna, mekaniker-Micke ser till att allt fungerar hemma i verkstan, Micke smyckar klubbhusområdet, Olof och Kalle är ute på 9-hålsbanan, Sean har ont i ryggen efter alla timmar vid dräneringsrören bland lerjord och bäckar.

Alla de nämnda spelar golf. Spelet förenar, det finns alltid något att snacka om i fikarummet, men efter snart tre år tillsammans inser jag att den tydligaste gemensamma nämnaren är något slags behov att ge andra den bästa spelupplevelsen ute på golfbanan.

Det låter kanske stort: att hellre ge åt andra.

Här skulle jag kunna ta möjligheten att hylla all banpersonal ute på våra golfklubbar. Vi sliter hårt – från tidig morgon till eftermiddag – men hinner inte alltid njuta av våra resultat. Gräset börjar växa igen medan vi tvättar maskinerna.

Utan golfbanan, inget spel. Ingen svingrörelse att nöta, ingen boll att tillverka, inga majors att spela eller följa, ingen tour att sponsra, ingen TrackMan, ingen Min Golf-inloggning, ingen wedge att köpa, ingen caddie att bolla avstånd med, inget golfhotellatt åka till, ingen arkitekt att diskutera bunkerdesign med.

För en greenkeeper är det lätt att tänka så, att själva banan är grunden till allt som formar detta spel. Hönan eller ägget? Banan eller bollen? Ljuset eller vattnet? Vad är viktigast? Människans förmåga att röra kroppen till en svingrörelse eller att uppfinna en borr att gräva ett hål med?

Ett svar är vårt mänskliga behov av att leka, splla, utveckla och att umgås medan vi envisas med att räkna våra slag.

Alla vi som på något sätt tillhör världens cirka 60 miljoner golfare borde ju vara viktiga för spelets fortsätta utveckling. Den här dagen klipper jag greener. Andra har hittat andra typer av jobb där golfen fak- tiskt är grunden till att det skickas pengar till kontot.

Ingen av oss kan allt om allt. Ingen av oss är i klass med Allan Robertson, skotten som på 1840-talet var världens bästa golfare och instruktör, tillika skapare av golfbanor och den mest framgångsrike på att tillverka bollar och klubbor. När The Open Championship första gången spelades år 1860 arrangerades en tävling för att hedra den nyss avlidne Robertson. Åtta inbjudna spelade för Allan den veckan.

Han var Tom Morris läromästare. Gamle Tom föddes för exakt 200 år sedan. Han gjorde också mycket för golfen. Någon het måndag gick han säkert ensam med en singelklippare på det andra hålets green med viljan att gå framåt så rakt som möjligt.


Tomas Hagfeldt

Tomas Hagfeldt